Hej!

Jag heter Gunilla och är snart 28 år och det här är min egen berättelse.

--- Jag sitter på en sluten psykavdelning på en ort i mellersta Sverige.  Jag är f.n ensam här - jag anses "för farlig" för att "slussas ihop" med någon utan tillsyn.  Kan inte låta bli att ställa mig frågan; FARLIG FÖR VEM?

Men låt mig ta det hela från början.  Jag fyller faktiskt 28 på självaste julafton och skulle så gärna vilja känna gemenskap då, men ensamheten känns påtaglig denna gråkalla dag i slutet av oktober.  Sommartiden tar slut om några dagar och jag känner mig så trött.  Vill ju egentligen leva, och leva FULLT UT men det känns så tomt och ensamt och helt utan hopp och framtidstro.  Jag, som för bara några år sedan var med i en kristen församling och när det uppmärksammandes att jag har en vacker sångröst fick jag sjunga solo lite då och då.  Först var jag blyg men mitt självförtroende växte när jag fick sjunga så mycket fint. "Kom in i Guds solsken" med  Evie Tornquist bara älskade jag att sjunga och en del i församlingenn rördes till tårar.

Men så började det hända en del oförklarliga saker i mitt liv - sådant som varken lät sig styras eller påverkas i någon riktning.

Jag hade planerat att äntligen åka till Cook-öarna och jag skulle resa med min älskade syster Anna, som då precis hade fyllt 30.  Det var för drygt fyra år sedan men samtidigt som det känns i hjärtat att det har gått några år kunde det lika gärna ha varit igår. 

Anna hade gått en promenad en sen kväll och skulle träffa sin två år äldre pojkvän Johan som hon hade känt i några månader.  De var mycket förälskade men så dyker någon upp i mörkret. Anna ser ingenting förrän hon ligger på marken. Hon försöker komma loss men det hjälper inte att skrika och hon hör bara några kvävda suckar och ser en kniv glimma till och tänker: "Det här måste väl ändå vara slutet".  Hon tuppar av där hon ligger och jag som inte kan göra något alls och inte vet vad som har hänt.  Det var bara tre veckor kvar till vår drömresa och jag ringer till Anna, både till det fasta numret och till mobilen men utan att få något svar.  Jag blir ju orolig och efter ett par timmar ringar min fostermor (min biologiska har varit död sedan jag var 6 år och min pappa har jag överhuvudtaget aldrig träffat.  Han var visst sjökapten eller något på  ett fartyg i alla fall och såg nog mamma som "en högst tillfällig förbindelse" och min biologiska mor var bara 15 när jag föddes, skulle fylla 16 och kunde inte ta hand om mig.).  Har fått veta att min mor skulle gå och köpa en tidning och blir påkörd av någon som kör alldeles för fort och hon har inte en chans. Hon blev bara 22 år.

Hela händelseförloppet med min syster visste jag förstås inte, eftersom jag inte var på plats, men min fostermor Cecilia, säger att de har hittat Anna.  Jag förstår ingenting och Cecilia försöker förklara så gott hon kan men jag blir själv så chockad att allt inte går in hos mig.  Anna har förts till sjukhus och de ska förhöra henne när hon är i bättre psykiskt och fysiskt skick.

--- Det blir många och långa förhör till slut, både av poliser och läkare och man undrar vem som har gjort detta. Anna har blivit våldtagen och det visar sig att barnet som hon bar på (jag, som inte ens visste att min syster var gravid!) hade gått förlorat.  Anna var troligen i tredje månaden och hon hade haft svårt för att få barn och glatt sig så oerhört åt detta.

Jag blev så arg när jag fick veta vad som hade hänt att jag själv till slut blev sjuk.  Kanske det hade legat latent inom mig men jag fick diagnosen manodepressiv och började äta litium för att humörsvängningarna inte skulle bli så kraftiga.

Anna hade aldrig visat några tecken på psykisk ohälsa men allt som hänt gjorde henne så deprimerad att hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv.  Det var en ljuvlig majdag ett halvår efter övergreppet. Den tiden på året skall man ju helst vara lycklig och tycka att det mesta är underbart men sorgen blev bara för svår att bära.

Jag går själv ut en eftermiddag och får sedan höra att de har fått fast en kille och på beskrivningen förstår jag att det är Johan, Annas f.d pojkvän.  Jag känner honom ju egentligen inte alls, men hade hört så mycket gott om honom genom Anna.  Något stämmer ju inte riktigt- hur kan någon vara en sådan dubbelnatur?

---Nu kommer tröttheten tillbaka och jag undrar när min läkare, Anders Pettersson, skall komma.  Han skulle komma in och prata med mig och kanske ge förslag på en medicin som jag svarar bättre på.  Här i "Ensamhetens land" känns det på något sätt som om tiden står stilla - får knappt någon luft.  Glaset med vatten är nästan slut men den här gången kan inte något, inte heller vatten släcka min törst.  Jag törstar ju efter kärlek och det kan inte vatten råda bot på.  Plötsligt börjar tårarna att rinna och jag börjar grubbla igen - grubblerierna har blivit värre.  Allt som jag har sagt den senaste tiden har ju bara missförståtts och tolkats helt fel. 

Till slut kommer Anders och han frågar först om jag vill ha lite vatten och jag säger att det är väl bra.  Så Anders fyller på i glaset från en tillbringare som han har med sig.

Vi pratar en del men samtidigt känns det som om inget riktigt blir sagt - allt blir bara en röra av tomma ord som inte betyder något alls.

Jag vet inte riktigt var jag har Anders men han är ändå överläkare här på avdelningen.  Men kanske är han lite överlägsen av sig och inte riktigt kan sätta sig in i min svåra situation.

Jag inser att jag känner mig törstig så jag för glaset mot munnen men det känns konstigt inom mig.  Kan inte dricka utan får en häftig hostattack och sedan känner jag mig helt slut.  Anders tittar lite förskräckt på mig, ungefär som jag var knäpp på något sätt.  Jag hade väl bara fått något i halsen, eller helt enkelt fått luft i fel strupe.

Anders lär visst vara känd för att vara "lite plump" av sig.  En dag bara brister det för mig - jag får ett anfall som aldrig tycks ta slut. Jag skriker tills jag tappar andan och det blir ett himla ståhej.  Jag får själv en ordentlig utskällning av Anders som säger att jag måste behärska mig.  Då blir allt ÄNNU värre och jag går helt sonika fram och klipper till honom.  Då tar Anders, som är mycket starkare än jag tag i mina armar.  Jag spottar och fräser och sparkar och svär och säger "Gubbjävel!" åt honom. Jag vill slänga något riktigt hårt på honom men jag känner mig helt insnärjd.

"Vi måste prata!" säger han och jag säger att det finns inget att prata om. "Du kan inte göra något - INGEN kan göra något så TA OCH SKIT I MIG NU!!!  Jag skriker och skulle vilja slänga mig på golvet men Anders är för stark. Jag säger att han gör mig illa men han verkar inte bry sig. "Vilken skitstövel!", tänker jag men nu är jag så utmattad att inte ens kraftuttryck kommer fram.  Men annars äe varken svordomar eller könsord något som riktigt hör till min natur.  Men när "vänlighet och normalt hyfs" inte går hem måste man ta till något annat. Så ÄR det bara!!!  Jag vill så gärna både ge och ta emot vänlighet men det är knappt någon som verkar förstå det. NU GER JAG UPP HELT ENKELT!!!

Väggarna tycks stirrar kala och vita på mig men egentligen är de svagt blå med vita små prickar på.  Taket upplever jag som svart men det har en grå ton men i det svaga dagsljuset ser det nästan svart ut och jag har slagit sönder den enda lampan. Ja, det finns en i taket också men den fungerar inte riktigt, kanske glödlampan måste bytas ut.  Men varför bryr jag mig - hela mitt liv är ju ändå mörkt och utan nyanser.

--- Hur skall jag kunna förklara att jag faktiskt inte är den de tror - att jag har ett gott hjärta innerst inne och att man har tagit fel på person.  Det hela är mycket komplicerat men samtidigt så enkelt för mig som känner till det. Det är sant att jag var in i Johans lägenhet för att hämta något som Anna hasde lämnat eller glömt kvar där.

Något som jag fick veta först något år senare var att Johan har en tvillingbror som fått en psykiatrisk diagnos och gjort det hemska mot min syster och som sedan dödades. Ja, Christer mördades alltså och min syster begick självmord.  Men... det var inte jag men en dag måste sanningen helt enkelt komma fram!!!

Men en dag händer något som kommer att förändra, om inte allt, så i alla fall en hel del.  Vivan, en kvinna med en sydsvensk men ändå fullt begriplig dialekt, kommer in i mitt liv.  Hon är psykolog och skulle egentligen kunna vara "var som helst mellan 50 och 60".  Hon har ett ungdomligt utseende och ett varmt leende som skulle få den tjockaste inlandsis att smälta. 

Nu har jag plötsligt en enorm tur - Vivan blir min samtalskontakt och hon visar sig vara mycket förstående, "trots att hon är från Skåne" som hon så skämtsamt uttrycker det.  Hon kommer från Kristianstad men ville börja på något nytt innan hon fyller 60 om två år, så Vivan är alltså 58 - SÅ långt sträcker sig i alla fall mina mattekunskaper...  Vivan har verkligen en urhärlig humor och någon "dryg skåning" är hon verkligen inte alls.  Jag får snabbt ett stort förtroende för henne - jag berättar om allt som tynger mig och om Helena från Trollhättan.  Jag har aldrig varit i Trollhättan men det lär vara fint där, och blir jag bara frisk skulle jag gärna vilja hälsa på där.  Vivan lyssnar intresserat och säger helt ärligt att alllt jobbigt absolut kommer att lösa sig och att glädjen kommer tillbaka igen.

Vivan kan verkligen uttrycka sig dråpligt men samtidigt ger hon ett mycket professionellt intryck.  Plötsligt och "helt utan förvarning" börjar jag att skratta och "nästan skäms".  Det var nog längesen som jag skrattade senast och jag blir nog lite chockad. Jag pratar om min medicinering och Vivan är lika engagerad och empatisk nu.  Hon behandlar mig som en vuxen person och inte som någon "barnunge" och bara det får mig att växa.  Jag berättar också om Katrin som jag träffade en gång och som sa konstiga saker till mig innan vår kontakt fick ett mycket abrupt slut - hon är nästan 10 år äldre och jobbar numera som skolkurator men kontakten slutade alltför tvärt.  Vivan säger att detta inte är något olösligt men det handlar om komunikation.  Visst är det sällan ens fel när två träter men någon kan absolut ha "en större del" i det hela.  Vivan frågar var Katrin bor någonstans nu och jag säger att hon visst flyttade till Växjö men bodde i Malmö en kort tid så det blev en del skånskt även här. 

Katrin trodde att jag blev kär i henne men hon flirtade med mig och detta måste ju redas ut.  "Är jag som en barnslig tonåring?", frågar jag.  Vivan säger att om man är barnslig eller omogen inte alltid har med ålder att göra.  Hon talar om att hon har ett 13-årigt barnbarn, Moa, som är mycket klokt, ja, mycket förståndigare än många äldre faktiskt. Hon tycker inte heller att jag är barnslig utan säger att hon upplever mig som klok och med vettiga tankar. 

Vivan visar sig också vara mycket driftig och får till slut kontakt med Katrin.  (Hon har dessutom ett efternamn som inte är helt vanligt). Först blir samtalet lite stelt men Katrin tycks "mjukna" mer och mer.  När samtalet avslutas (Vivan har gått in i ett rum där hon kan prata ostört) kommer hon ut och berättar i stora drag vad som har sagts.  "Katrin har inte glömt dig Gunilla!", säger hon.  Flera gånger har hon tänkt höra av sig men det dåliga samvetet har "satt käppar i hjulet" för henne. Hon vill gärna ha lite kontakt igen, och sedan får vi se vart det leder till. 

Jag börjar nu känna alltmer hopp och livsglädjen börjar komma tillbaka.  Jag vill ge Vivan den största ros som finns att få och känner mig "nästan lite förälskad" men försöker att behärska mig!  Men Vivan märker hur glad, för att inte säga lycklig jag blir och säger att vi visst kan krama om varann. 

Det blir en del diskussioner om min medicinering - jag får en ny som passar mig bättre.  Vivan, som visar sig vara en god medmänniska, säger att hon gärna blir min kontaktperson tills jag känner mig helt stabil.  Hon följer gärna med både till Trollhättan och Växjö om jag känner för det och jag känner en enorm tacksamhet över allt nytt som har hänt.

Johan sörjer sin sjuke bror, och beklagar att det gick så illa för min syster.  Vi går tillsammans till Annas grav och jag lägger en krans där.  Till min födelsedag sedan får jag ett helt underbart julkort från Katrin som skriver att hon har saknat mig men allt som har hänt i hennes liv har gjort att hon inte har kunnat ta till sig detta utan på något sätt har "förträngt" det.  Men hon är inte längre arg på mig, men hon själv har blivit "som en ny människa" och nu tar också mitt liv en ny början.

Jag vill börja på nytt och känner att jag vill arbeta med människor och funderar på att söka till Socionomutbildningen på Socialhögskolan i Lund.  Kanske jag skall göra Högskoleprovet först.

Jag skrivs i alla fall ut från avdelningen och får också ett skadestånd för det som jag har utsatts för. "Justitiemord" kallar Vivan det för och för pengarna kommer jag att spara av till utbildningen och till en liten lägenhet.

Men då säger Vivan att hon har funderat på att flytta tillbaka till Skåne och faktiskt redan har börjat titta på ett litet hus i Kristianstad. Hon har trivts med sitt nya jobb men känner nu  att hon vill tillbaka till "den skånska myllan".

Vivan blir verkligen ett fantastiskt stöd för mig och jag känner mer och mer inspiration.  Jag återgår också till min tidigare hobby, akvarellmålning och får faktiskt ställa ut några alster.

Jag känner mig först "lite dum" - jag, en "konstnär" men även här blir Vivan ett fint stöd för mig och även om vi sedan inte har lika mycket kontakt kommer Vivan för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men det skall visa sig att livet kommer med flera överraskningar.  När jag tror att jag inte skall få se Vivan mer kommer hon med ett erbjudande som är svårt att motstå.  Hon ringer mig en kväll och frågar mig om jag har lust att bo hos henne i Kristianstad.  Hon talar om att den utbildning som jag vill ha faktiskt finns på Högskolan i Kristianstad också.  Det visste jag inte så det börjar nu äntligen arta sig för mig - något som verkar ljust och vackert börjar ta form.  Jag får också mer kontakt med Katrin och hon visar mig lite äldre litteratur - hon är själv utbildad socionom.

Jag njuter nu av mitt nya fantastiska liv, och jag som trodde att "mitt konstgjorda fängelse" skulle vara för all evighet!!!

Jag kommer att utveckla den här bloggen allteftersom och det kan komma mycket spontant och improviserat.  Det kan bli lite som "Mitt livs novell" eller när människor skriver "livshistorier" i t.ex en veckotidning - Direkt ur livet och liknande.

Det kan säkert finnas en hel del av mig själv i dessa "berättelser" men det är nog bara den/de som känner mig väl och vet att det är just min blogg som vet vad som är vad egentligen.

Varken jag eller ni som ev. kommer att läsa detta vet riktigt vart det hela kommer att hamna till slut.

Om något verkar "kännas igen" från andra som ev. läser detta är det tillfälligheter helt enkelt.