Idag är Maximilian 26 år men när det här hände var han ett litet barn på 11. Det här är hans berättelse:

Hej alla!

Jag heter alltså Maximilian och är nu 26 år och har till slut fått något som kan kallas för ett liv.  När jag var barn drömde jag länge om att ha en egen hund.  Jag har inga syskon och menade att jag väl i alla fall kunde få en hund.  Mina föräldrar som var skilda sedan jag var 6 bestämde att jag inte skulle få någon hund, ingen skulle ju kunna ta handn om den på dagarna när de jobbade och jag var i skolan.

Men när jag fyllde 10 sa min mamma att jag skulle få en valp om jag lovade att sköta mig extra bra i skolan och städa mitt rum.  Jag ansträngde mig och på min födelsedag fick jag en 12 veckor gammal tik, som jag hade lärt mig att flickhundar kallas för.  Hon var så söt och jag sa bara "Lilla goa Snufsan" och så fick hon heta så.  Jag visste inte så mycket om hundraser men Snufsan var en jämthund och pälsen alldeles mjuk och gosig.

Jag var så lycklig med lilla Snufsan men en vacker junidag när allt kändes så rätt hände det som kom att forma mig i flera år.  Snufsan slet sig och hann inte över vägen innan tragedin var ett faktum.  Hon blev påkörd av en bil och hon dog nog med detsamma. Jag kände en sådan sorg att jag kände mig förlamad.  Jag hade någon kilometer hem men kvinnan som körde bilen blev så chockad och sa att hon var så jätteledsen. Ja, det var hon kanske, men hon kunde ju inte göra min älskade Snufsan levande igen. Jag bara grät och grät och Vivianne, som kvinnan sa att hon hette, sa att hon skulle skjutsa mig hem och förklara.  Min mamma blev "helt förkrossad" när hon fick höra vad som hade hänt.

Vivianne ville ersätta oss så hon tog ju sitt ansvar men Snufsan hade kommit till hundhimlen och jag kommer aldrig att glömma henne.

(En helt fri berättelse med hjälp av bildkortleken Cope).